Min blogg dööör en plågsam död just nu. Den har gjort sitt. Och jag hoppas den dör utan ångest. Du har levererat det du skulle, förgyllt andras dötid och fått mig att uppnå en stor utmaning; spendera tid av mitt liv framför en dator. Jag hatar datorer. Egentligen är datorer ganska bra. Men jag kan ändå inte tycka om dem.
Bloggen, du har också givit mig prestationsångest. Hur ska jag kunna leverera inlägg på inlägg till alla fina människor som kommit med så många positiva kommentarer om hur roligt det är att läsa(?). Tack för den egoboosten gott folk. Även om det ärligt talat fått mig att tvivla och ifrågasätta, vrida och vända vardagen mer än vanligt. Blogga är inte min grej och har aldrig varit. Ni som känner mig, ni vet- Jag är oteknisk. Faktiskt så oteknisk när det gäller datorer och bloggar att min lillasyster fick ge mig en grundkurs i hur man skriver en blogg. Jag är också otroligt rastlös. Inte en bra egenskap när man ska spendera tid stillasittandes framför en dator. Till sist, jag är fruktansvärt sämst på att vara uppdaterad inom bloggvärlden. Jag har aldrig följt en blogg och har inte en aning om vilka kändisar eller vilka av mina vänner som bloggar. Förlåt! Jag har helt enkelt för fullt upp med att förgylla min tid med annat. Och överanalysera allt som händer, det hinner jag med ändå.
Hej då bloggen.
Med viss sentimentalitet- Nu är du och New York ett minne blott.
P.S. Mina trogna läsare. Glöm aldrig att ta dina unlike på allvar. D.S
En liten avstickare från allt negativt som jag tillför världen just för tillfället-
Vaknade i morse med en gammal favoritlåt på hjärnan. Det går bra nu. Med Petter. Rapparen.
För mig speglar låten ett av mina coolaste och självsäkraste år som superhäftig tonåring.
Lite av den nostalgikänslan infann sig idag när jag insåg att jag inom tre veckor lyckats styra upp mitt liv precis så som jag vill ha det. En superhäftig lägenhet i innerstan och ett väldigt spännande nytt jobb.
V a r d a g i S v e r i g e ä r o c k s å k u l!
Buddhismen kanske inte är så dum ändå. För det där med karma verkar fungera för mig i alla fall. Tack till Buddah, mig själv, eller jag vet inte. För att jag är lycklig. Alla dagar i veckan. Inte lika lyckoruslycklig som jag kunde vara på helgerna i New York, men lite lagom lycklig hela veckan.
Vill också ge kärlek till alla ni hundratals som läser. För tålamodet framförallt. Jag älskar att höra att ni läser och inte minst alla kommentarer och diskussioner ni ger mig tillbaka.
För er som ändå tänker: "Det vore ju ändå trevligt om hon kunde uppdatera lite oftare så man blev mer överraskad när hon inte skrivit något, istället för att förvånas varje gång det faktiskt hänt något på den här bloggen...."
Som försvar-
Det är faktiskt inte lätt att leva. Och det är svårt att ha lust till allt som man borde ha lust till. Att känna olust till vissa saker kan också få dig att även känna olust till saker som du egentligen har lust med. Hänger du med? Hur som helst har jag har hört att man inte ska krysta förbryllat. Det måste liksom ta sin tid. Orden ska skrivas när de faller sig naturligt på tangentera. Som idag.
Efter 12 timmars väntan på flygplatsen fick jag gå ombord och påbörja den ofrivilliga resan emot landet lagom. Jag ser fram emot att träffa er där hemma; vänner, släkt och framförallt min helt fantastiska familj. Jag är så tacksam för er och det är en ära att få ha er runt omkring mig. Jag har saknat Sveriges rättssystem och den inpräntade tanken om allas lika värde. Men New York har något som jag aldrig kan få av Sverige. Något som får mig att må bra, som andas Clara. För att ni ska förstå så ska jag berätta om en helt vanlig kväll i City.
Jag, Johannes och Bella kom cirka en timme för tidigt till tågstationen i lördags. Vi köpte Frozen yoghurt och slog oss ned på ett cafe som visade en fotbollsmatch. Några sekunder senare var man med i konversationerna som fördes från bord till bord, och vi diskuterade matchen och andra lösa samtalsämnen. Till New York kan man alltså komma och slå sig ned ensam på ett cafe utan att någon undrar varför. Man kan också prata med andra gäster på caféet utan att bli ifrågasatt som konstig eller att uppfattas som att man har överstigit normen. Man är alltså helt normal ändå.
När jag skrev det här inlägget hade jag cirka två timmar kvar på min flygresa. Jag var liksom alla andra trött, hungrig och sliten. Jag slumrade till och när jag vaknade sitter de svenska tjejerna bredvid mig med mat och kaffe. Ingen hade väckt mig när flygvärdinnorna passerade oss. Great, precis samma sak hände när jag flög ensam hem från Thailand. Det var då jag på riktigt började sakna New York.
"SocClara" eller "Sociala Clara" som min pappa brukar kalla mig. Jag älskar att träffa nya människor och att prata med de i Sverige kallade främmande människorna. Alla ni som jag stött på under min vardag i New York ni har givit mig något.
Det är nu med sorg i hjärtat som jag lämnar mina vänner som gjort mitt USA-äventyr. Ni som stöttat, hjälpt och släpat på min frustration OCH på mina resväskor, från ställen till ställe.
Vad hade jag gjort utan er?
Haft några lugna och underbara dagar med Bella i Garden City. Så tacksam för dig vännen!
Min familj har varit här. I New York. Det känns helt overkligt. Hur kan tio dagar gå så fort? Kan liksom inte riktigt förstå att avståndet mellan oss är så långt. Min syster Frida sa första kvällen med viss ironi i rösten: "Åh vad roligt det är att se dig, känns precis som om jag inte träffat dig på över 4 månader." När jag nu tänker tillbaka på vår familjeresa så slår det mig att det tar cirka 5 sekunder för allt att bli precis som vanligt. Och visst är det fint? Alla mina motgångar, alla mina villoäventyr och oroskänslan av att inte ha ett hem att återvända till var nästan som bortblåst.
Det finns inget finare än att kunna vara precis som man är. Kunna vara så bekväm att man visar alla sidor av sig själv, fina och mindre fina. Att allt blir precis som vanligt efter 5 sekunder.
Ni är äkta kärlek. Ni är bäst.
Ibland får man syn på citat som lyckas sätta ord på ens tillvaro. Skrollade förbi det på facebook, och mitt i prick skulle man kunna säga. Nu när jag levt i den amerikanska drömmen behöver jag aldrig tvivla på att pengar inte är allt. Att torka arslet med dollars sedlar istället för billigt, tunt och strävt toalettpapper det kommer aldrig vara ett mått på lycka. Tro mig.
I want to live my life without stress and worries.
I don't need to be rich and famous.
I just want to be happy.
Jaha, då har man för första gången i sitt liv sprungit omkring och sagt Happy Thanksgiving till allt och alla. En ganska mysig högtid då hela USAs befolkning känns extra tillmötesgående och ännu mer pratglada än vanligt. Någon kalkon har jag inte fått i mig, men det gör mig inte så mycket. Paraden i NYC såg jag, nästan. Det var kallt och jävligt. MEN jag var där. Och jag kan därmed meddela att vissa saker är bättre att uppleva från TV-soffan eller i sina egna drömmar. Att befinna sig i NYC under stora högtider är vansinne, men i och för sig en upplevelse i sig. Avspärrade gator, tusentals poliser, några få amerikanare och tiotusentals tokiga turister som skulle döda för att komma närmare själva eventet.
När jag nu ligger i min säng och försöker jobba på ett nytt inlägg njuter jag av två saker. Tystnaden. Att få vara ensam i huset. Samt att mina äventyr är så många att jag inte vet vart jag ska börja. Ska jag berätta om min senaste utekväll, när jag var på Thanksgiving dinner i en flott lägenhet mitt i NYC, eller kanske om när jag lika spontant och galet som alltid vandrade omkring i city med min värdfamilj för att se Thanksgiving parade 2013, eller varför inte om min senaste shoppingrunda..? Och den där exklusiva bar mitzvah festen.. Sen borde jag ju också visa dom där hemma alla häftiga förberedelser inför julen. Och kanske borde jag publicera alla de där tusen bilderna på mig, mina nya och mindre nya vänner när vi turistar, äventyrar, ja helt enkelt gör New York. Min hjärna går på högvarv och jag ler åt alla minnen jag skapar.
Före klockan tre Efter klockan tre
Det där med ecodriving och miljötänk i övrigt har inte riktigt nåt USA ännu. Det är ganska svårt att förstå att USA kan vara så före när det gäller vissa saker när dom är helt efter när det andra områden, så som bilkörning. Att förstå vitsen med att placera ut STOPskyltar och trafikljus var hundrade meter kommer jag aldrig göra. Alla amerikaner kör automat, för tid för att växla, det finns inte. Dessutom skulle man inte klara av att mixtra med sitt högtalarsystem och ringa alla de där måstesamtalen om man var tvungen att växla också.
Några vardagskvällar i veckan har mitt värdbarn balett och sträckan dit beräknas till 20 min. Men, med trafik tar det en timme. Du kör några meter, stannar för rödljus och väntar på att det ska slå om. Har du inte lagt gasen i botten 0.001 selkunder efter att det slagit om till grönt så har du garanterat ett antal bilar som ligger på tutan bakom dig. Att ut och söndagsåka som vi svenskar så fint kallar det, det är nog inte aktuellt här i New york. Och att behålla lugnet när du försöker ta dig fram ibland mycket trafik, flera filer, hetsiga människor och när du dessutom har ont om tid, det är en konst. Jag är mycket tacksam för att jag och vår fina Lexus inte har joinat klubben "vi au pairer som har kört sönder värdföräldrarnas bil", ännu (bör tilläggas).
Något som är bra att komma ihåg när man är ute och åker är att det faktiskt är olagligt att använda sin mobiltelefon under bilturen, likaså att passera en stillastående skolbuss. Där har många au pairer åkt dit. Det är med viss stolthet som jag kan meddela att jag numera känner mig rätt så lugn när jag glider fram på Long Islands vägar.
Amerikaner har inte tid att planera sin vardag, utföra hushullssysslor eller ha så kallad kvalitetstid mitt i veckan. Därför älskar jag Sverige. Landet där de flesta faktiskt har tid att leva. Min tid här i New York handlar inte bara om att uppleva den amerikanska kulturen utan att klara av att leva i den amerikanska kulturen, vilket är mycket svårare. Söndagen är för de flesta amerikaner en vilodag och därmed har den blivit helig för mig. Den här söndagen gick jag upp tidigt och beställde en taxi i vanlig ordning. Samtalet med taxiföraren inleddes med: "Where are you going baby?" Och sedan är jag på väg mot NYC. På tåget möts jag som vanligt av en vänlig tågvärd som inte bara kontrollerar biljetten utan som också ger mig ett antal komplimanger för min outfit.
Sportbar med hamburgare och öl, Rockefeller Center, Central Park, skridskoåkning OCH vin på en bar med utsikt över Columbus circle. Du måste också addera det med väldigt trevligt sällskap för att förstå hur lätt det är att bli kär i söndagar i New York City.
00.30 sitter jag i en taxi igen. På vägen hem spelas "You are Beautiful" av James Blunt på radion och tjejen i baksätet börjar sjunga med. Därefter hakar taxiföraren på. Jag funderar en kort stund på hur amerikansk den här situationen är, sedan sjunger jag också med. Fast ganska tyst. Jag är ju trots allt fortfarande svensk.
För att ni ska förstå, ni som inte lever i den amerikanska kulturen. Au pairen är ingen familjemedlem. Även om det är vad de flesta unga personer tror och hoppas på att de kommer att bli. Det är i och för sig inte är så konstigt med tanke på alla de lyckliga och bekymmerslösa bilder företagen lyckas skylta med. Au pairen kan ha ungefär samma roll som postnissen du får syn på genom fönstret en tidig vardagsmorgon. Det vill säga en person som alltid dyker upp och ingår i dina härliga vardagsrutiner men som du inte riktigt bryr dig om. När du är på gott humör kanske du hälsar eller till och med byter några ord med personen. Men för det mesta låter du postnissen bara sköta sin uppgift obemärkt. Skulle postnissen däremot göra något fel eller inte dyka upp på rätt tid med din tidning, då hade du genast reagerat och slängt några negativa kommentarer.
Självklart är det inte fallet för alla, för precis som livet i övrigt har vissa tur och andra otur. Att vara postnisse kan också vara roligt och bekymmerlöst. Och jag skulle aldrig säga: ”Åk inte till USA som au pair”. Poängen är att du vet aldrig vad som väntar dig. Dessutom vill jag ge cred till alla mina au pair vänner som kämpar, samlar kraft och löser konflikter som inte borde existera. Och till sist, jag är inte avundsjuk på de barn som behöver lära sig hantera, uppskatta, lyssna på och bli trygga med en au pair som i bästa fall fysiskt kommer finnas där under ca 1 års tid. Ni har inte heller någon enkel uppgift.
Linn & jag har fått en dålig vana. Vi umgås helst på exklusiva platser världen över. Den här gången träffades vi i NYC, eller närmare bestämt w 40St between 8 & 9 Ave för att vara exakt. Bästa känslan på länge; att slänga sig i famnen på min helt underbara Linn! Du är speciell för mig.
Memorial 9/11, Downtown NY, MoMa Museum, Staten Island Ferry och heldag på woodbury common outlet (eller himmelriket på jorden) Jag hade två fantastiska dagar med er! Ni räddade mig även ifrån att tappa den östgötska dialekten. Tack tjejer!
Du tror att en helt vanlig måndagsmorgon väntar när du kliver upp ur sängen vid samma tidpunkt som alla andra vardagsmornar. Du inser efter ett tag att ingen kommer upp ifrån sina sängar, och först då får du veta att det är ingen skola för barnen. Dessutom anländer informationen om att tiden för barnkalaset i sista stund har ändrats och partyt ska nu ske kl.10.00 samma dag. Så, hur lyckas man städa ett totalt nedstökat hus, baka kakor, duka för kalas, åka med bil och hämta gästerna samt se till att födelsedagsbarnet också befinner sig i rätt hus på cirka två timmar? Du kan fråga mig om du någonsin hamnar i den situationen. För konstigt nog lyckades jag lösa det. Till råga på allt behöver ju även jag ta en dusch, kanske se något anständig ut samt äta frukost denna morgon. Jag är ju trots allt en människa med behov jag också.
Att hantera stress, pressade situationer och lösa problem är inte det tre egenskaper som passar till ett CV? Känns väldigt bra i så fall.
Tänk dig att skala bort allt i ditt liv som får dig att må bra samt addera det med saker som får dig att må riktigt dåligt. Ungefär där befinner jag mig just nu. Jag trodde att den här resan, helt ärligt, skulle bli ett så kallat sabbatsår för mig. Att det skulle bli ett år fyllt av upplevelser som får den positiva sidan av vågen att väga ännu tyngre än vad den gjorde innan jag åkte. Men det verkar som någon där uppe har andra planer för mig. Troligtvis att få perspektiv på livet och få uppleva mer än vad de flesta au pairer får göra. Jag får uppleva kontrasternas land på riktigt. Min helt underbara, fina och kloka lillasyster sa till mig igår: "Du kan vara lycklig över att du är i New York i alla fall". Till viss del har hon rätt. NYC är som medicin emot allt. Det är helt klart svårt att inte vara lycklig när du vandrar omkring där som en typisk turist. Tanken slog mig ändå att det inte är NYC som skapar lyckan. Det har alltid varit sällskapet och känslan av sinnesro som gjort mig lycklig. Och alla de upplevelser som jag har haft äran att vara med om.
Vi bor på en av New Yorks finaste delar, vi har några meter till havet, det perfekta huset, de perfekta grannarna och ja till och med den perfekta brevlådan. Tillgångarna tar aldrig slut. Men likt förbannat existerar känslor här också.
Det är nog som sagt en utmaning för oss alla att få den där inre vågen att balansera. Jag valde inte den amerikanska drömmen, den valde mig. Och det kommer jag troligvis vara tacksam för hela livet. På många sätt. Tack för insikten. Får nog inte ett bättre tillfälle att publicera de bilder som många frågat efter, från min gata i stan..
Halloween närmar sig och vårt au pair möte bestod därför av en spökrunda som anordnades i Glen Cove. Riktigt fascinerad av hur de dekorerat hela spökrundan, dock fanns inte tid till att fota eftersom jag gång på gång blev skrämd varje gång jag tittade ner i telefonen! Börjar verkligen komma i stämning inför halloweenparaden i NYC nästa torsdag...
Idag skypade jag med min kära mamma. Som vanligt stod hon för det positiva och entusiastiska, och jag för det mer känslosamma och realistiska. Min mamma har den där det-löser-sig och det-är-inte-så-noga-inställningen. Hur kan jag ha blivit så mycket tvärtom? Ordning och reda. Planering och struktur. Jag gör listor på allt. Vad som ska hända under veckan. Vad jag ska köpa. Vad jag ska planera när jag har tid. Vilka jag ska höra av mig till. Vilka mail och meddelanden jag ska svara på. You name it. Kanske är det något puckat att slösa så mycket tid på att göra fina välskrivna listor istället för att göra det jag faktiskt behöver få gjort för att känna mig mindre stressad. Det skulle nog inte skada om jag försökte influeras mer av min glada, positiva och obekymrade mamma. Med lite perspektiv på det hela är det ganska roligt att tänka på att jag gång på gång hetsar upp mig över saker som inte alls är särskilt märkvärdiga egentligen. Att till exempel se saker i mitt rum i oordning får mig att må dåligt, på riktigt. Dessutom kan jag inte sluta städa när jag väl har börjat. Att där i mot ha tålamod till att handskas med en trotsig tonåring med ADHD som gång på gång gör tvärt emot vad du säger, det ses som en utmaning i mina ögon. Det bör tilläggas att jag tycker mitt värdbarn är helt fantastisk på alla sätt. Hur som helst drev min panik-kontrollbehov-känsla mig till att beställa en Phone5c via nätet..! Vet inte om mitt liv kommer bli helt okomplicerat när min nya leksak ankommer, men hur som helst fick några få knapptryck på datorn mig att känna mig mycket lugnare. Men en i Phone5 kan man faktiskt planera och strukturera sitt liv väldigt bra. Och dessutom kommer jag känna mig väldigt ung och modern med en Iphone5.
Vem vet hur jag hade blivit om jag inte fått höra "det löser sig" och "det är inte så noga" under alla mina år. Puss på dig mamma och grattis på din födelsedag. Tack för att du är du i alla lägen. ♥
Sociala Clara har de senaste veckorna ägnat väldigt mycket tid till att ta reda på vad au pairer har för erfarenheter och upplevelser av yrket. Det eftersom jag de senaste sju veckorna har haft en så kallad ärdetmigdetärfelpåellerärdetnågotannat-period. Min slutsats är att många au pairer trivs inte med sitt yrke. Inte för att yrket i sig visade sig vara fel utan för att supporten från företaget och familjen är lika med noll. NYC är på alla sätt älskvärt och att kunna spendera helgerna här är få förunnat. MEN det är inte värt priset att inte bli lyssnad på eller att behandlas utan respekt från det som ska vara din trygghet under året: företaget och värdfamiljen. Jag tror inte det är en slump att jag under mina sju veckor i USA har mött så många au pairer med samma känsla. Att alltid ha fem hemska dagar i veckan och två helt underbara borde inte accepteras. Jag tror inte någon vill leva sitt liv på det sättet. Det är att utnyttja unga personer som vill uppleva USA och som inte har kraft eller mod till att lyssna på sig själva eller förändra sin situation.
På sista förberedelsemötet sa någon trevlig dam på företaget: "Nu släpper vi er och önskar stort lycka till på ert livs äventyr". Snacka om att de orden var b o k s t a v l i g t talat helt sanna. Till er au pairer med samma känsla som jag. Glöm inte att ifrågasätta din tillvaro och andras beteenden. Ta ingen skit. Mina visord lyder: Din känsla är aldrig fel. Din känsla bör lyssnas på. Mitt bästa godis hittar jag på butiken Hemmakväll i Linköping och jag inte ens varit mottaglig för att trycka i mig det. Den känslan är inte okej! Tack till mig för att jag tog mig själv på allvar. Jag bor numera på Long Island och jag vill alltid se till att leva sju av sju dagar i veckan.
Igår kväll funderade jag på en sak. Hur kan jag ha så många fina, omtänksamma och hjälpsamma människor runt omkring mig? Känns som jag liksom hittat guldkornen. Det gör mig glad varje gång jag tänker på hur mycket ni bryr er om, intresserar er för och supportar genom mitt USAäventyr! Och som vi socionomer kan konstatera; ett stort socialt kapital är mycket värdefullt. Så, kära familj, släkt, vänner och gamla kollegor, var inte så typiskt svenska nu och tänk något i stilen "eh, det där skriver hon bara" eller "så mycket har väl inte jag gjort". Sträck på dig istället och ge dig själv en klapp på axeln från mig. På min födelsedag plockade fram alla de fina presenter jag fått från er och sedan sjöng jag för mig själv :"jag må jag leva". Efter skypesamtal med min familj, brev från mormor och xx antal grattishälsningar kan jag inte vara annat än nöjd.
TACK TACK TACK
ni är lika viktiga för mig som saltet, sockret och fettet är för USA
Nu har jag levt 11 dagar tillsammans med min värdfamilj. Tanken har slagit mig hur lätt det är att vända upp och ner på hela sitt liv, att gå från en trygg och stabil vardag till fullständigt kaos. Ny familj, nytt boende, annat språk, du hittar ingenstans, du känner ingen och du äger typ ingenting. Dessutom har jag matats med nya intryck och saker jag måste lära mig varje dag. Min hjärna går på högvarv och som mitt ena värdbarn brukar säga: "It makes sense". Även om jag fortfarande är en vilsen själ i stora NY så har jag redan hunnit uppleva och erfara saker som gett nya perspektiv och förståelse för USA, och hur amerikaner lever sina liv..
- Hälsat på hemma hos vänner och släktingar till familjen
- Hängt på stranden i närområdet och träffat mammor och andra barn som också bor här
- Varit i en amerikansk skola, hälsat på barnens lärare, kollat in deras nya klassrum OCH skolbänk (viktigt)
- Varit på en cheesecake factory
- Träffat "au pair-grannar" från Mexico, Tyskland, Australien, Sverige.....
- Ätit mig spy-mätt på en restaurang utan att ha beställt mer än en varmrätt
- Tagit tåget in till NYC och promenerat i timmar
- Haft möjlighet att äta typ allt onyttigt du kan komma på inom samma vecka
- Kört bil till ALLA ställen jag besökt oavsett avstånd
USA är galet på många sätt och vis. Men jag kan inte slutas fascineras av att du kan vara så seriös med allting. Det finns affärer för allt. Till och med när du ska välja vilken påse du vill ha din present i.
PS. Jag älskar påsar..!
Min pappa jobbar alldeles för mycket, sover alldeles för lite och ägnar alldeles för lite tid åt sig själv. Han bryr sig mer om andra än sig själv. Min pappa kan lyssna och stötta. Min pappa ser alltid till att styra upp mitt liv när jag klantar till det. Han är helt enkelt bäst och utan tvekan oersättlig. Grattis på din födelsedag, jag saknar dig.
Till en början får jag nog be om ursäkt till mina trogna läsare att jag är en dålig uppdaterare. Sedan jag kom hit har schemat varit heeelt fullspäckat, jag är fortfarande jetlag och har inte haft en aning om varken dag, tid eller vart jag befinner mig. Efter 4 dagar på Training School, 1 dag i NY City och 2 dagar hos min värdfamilj har jag nu börjat förstå att det här inte är en dröm...
Training school på Long Island innebar att 280 nya au pairer från hela världen samlades för att få en kort men intensiv utbildning i hur man beter sig eller framförallt hur man inte beter sig i USA. Från dag 1 har det varit lektioner med enskilda presentationer och teaterredovisningar inför en grupp på cirka 70 personer. Vi har också fått First Aid (första hjälpen) utbildning och haft en polis på skolan som berättat om vad som är olagligt i USA. Min summering av dagarna på Training School är att risken för att jag kommer bli avskedad, stämd, få dryga böter eller hamna i fängelse är ganska stor. För att ni ska förstå vad jag menar kommer här några konkreta exempel ifrån vår lektion "true or false" som polisen introducerade för oss.
- Om jag kör bil är det OK att passagerare (som är över 21 år, dvs myndiga) dricker öl i bilen. FALSE! Du får böter på 400 dollar! Därimot kan man dricka alkohol upp till 0,8 promille och sedan köra hem.
- Om det är en allvarlig nödsituation kan du släppa in personen i huset för att låna telefon. FALSE! Du kan bli avskedad. Låt personen oavsett situation vänta utanför medan du ringer.
- Om jag ser någon som plötsligt faller ihop på gatan ska jag hjälpa personen utifrån de kunskaper jag har. FALSE! Du kan bli stämd. Du måste alltid ha tillåtelse ifrån personen att du får hjälpa till, så glöm INTE fråga om lov innan du försöker rädda livet på någon!
- Du kan lämna ett barn ensamt i bilen om du tar ur nycklarna ur bilen och bara springer in för att hämta något du glömde ta med dig. FALSE! Du grips och riskerar fängelse. Det är olagligt att lämna ett barn ensamt oavsett om det bara handlar om några minuter.
- Det är OK att prata i telefon när du kör bil. FALSE! Böter. Du får aldrig hålla telefonen i handen utan måste använda headset!
Lycka till Clara. Snälla, glöm aldrig bort att du är i USA!
