Tänk dig att skala bort allt i ditt liv som får dig att må bra samt addera det med saker som får dig att må riktigt dåligt. Ungefär där befinner jag mig just nu. Jag trodde att den här resan, helt ärligt, skulle bli ett så kallat sabbatsår för mig. Att det skulle bli ett år fyllt av upplevelser som får den positiva sidan av vågen att väga ännu tyngre än vad den gjorde innan jag åkte. Men det verkar som någon där uppe har andra planer för mig. Troligtvis att få perspektiv på livet och få uppleva mer än vad de flesta au pairer får göra. Jag får uppleva kontrasternas land på riktigt. Min helt underbara, fina och kloka lillasyster sa till mig igår: "Du kan vara lycklig över att du är i New York i alla fall". Till viss del har hon rätt. NYC är som medicin emot allt. Det är helt klart svårt att inte vara lycklig när du vandrar omkring där som en typisk turist. Tanken slog mig ändå att det inte är NYC som skapar lyckan. Det har alltid varit sällskapet och känslan av sinnesro som gjort mig lycklig. Och alla de upplevelser som jag har haft äran att vara med om.
Vi bor på en av New Yorks finaste delar, vi har några meter till havet, det perfekta huset, de perfekta grannarna och ja till och med den perfekta brevlådan. Tillgångarna tar aldrig slut. Men likt förbannat existerar känslor här också.
Det är nog som sagt en utmaning för oss alla att få den där inre vågen att balansera. Jag valde inte den amerikanska drömmen, den valde mig. Och det kommer jag troligvis vara tacksam för hela livet. På många sätt. Tack för insikten. Får nog inte ett bättre tillfälle att publicera de bilder som många frågat efter, från min gata i stan..
Halloween närmar sig och vårt au pair möte bestod därför av en spökrunda som anordnades i Glen Cove. Riktigt fascinerad av hur de dekorerat hela spökrundan, dock fanns inte tid till att fota eftersom jag gång på gång blev skrämd varje gång jag tittade ner i telefonen! Börjar verkligen komma i stämning inför halloweenparaden i NYC nästa torsdag...
Från X-fit pass på World class i Linköping till stadsvandring i NYC. Bra söndag!
Till och med jag känner mig nöjd eftersom jag kan bocka av ännu några turistmål. Viktigt det där. Att inte slösa bort tiden med att "bara va" som det så fint heter. Stressiga och prestationsfokuserade Clara verkar fortfarande vara vid liv. Tack för att du påminner mig om det. Hoppas din vecka i NYC blir grym.
Det finns många knep för att spara tid här i USA, eller i mina ögon göra vardagen lite mer oorganiserad och krånglig. Jag skulle gärna vilja ha ett filmteam här en vanlig morgon så jag alltid kan se tillbaka och le åt det som för tillfälligt upplevs som mindre roligt. Kan inte sluta fascineras av hur bilen används lika mycket som ett extrarum som ett färdmedel. Läxor, omklädning, frukost, ja de flesta behov kan faktiskt uträttas i bilen, på väg till destinationen. Detta innebär hemma hos oss att alla springer om varandra in och ut ur huset, om och om igen, för att hämta fler saker att fylla bilen med. Amerikaner är praktiska eller lata på så sätt att garaget oftast sitter ihop med ytterdörren. Du har alltså bilen så nära ytterdörren att du helt säkert slipper vardagsmotionen. Efter ett antal timmar och minuter senare än vi hade tänkt oss backar vi ut bilen ur garaget. Första stopp är alltid brevlådan då vi givetvis behöver plocka ur all post och fylla bilen med den också. Personen som sitter i passargerarsätet kan på så sätt gå igenom posten samtidigt som föraren via högtalarsystemet i bilen kan uträtta ett antal telefonsamtal.
Den här morgonen var destinationen universitetet. Medan jag letade parkering i två timmar hann min värdmamma avsluta sin föreläsning och det var dags att åka tillbaka. På vägen hem stannade vi i vanlig ordning för att inhandla Pumpkin pie & Apple cider. Två obligatoriska produkter i vår kyl.
Min värdfamilj kan nog toppa världseliten i att vara spontan. Åker vi förbi något som verkar intressant för stunden så har vi alltid tid för ett besök. En dag besökte vi en gård full av inspiration och shopping till Halloween. Snart dags att dress up och fira halloween som en riktig amerikanare.. !!
Idag skypade jag med min kära mamma. Som vanligt stod hon för det positiva och entusiastiska, och jag för det mer känslosamma och realistiska. Min mamma har den där det-löser-sig och det-är-inte-så-noga-inställningen. Hur kan jag ha blivit så mycket tvärtom? Ordning och reda. Planering och struktur. Jag gör listor på allt. Vad som ska hända under veckan. Vad jag ska köpa. Vad jag ska planera när jag har tid. Vilka jag ska höra av mig till. Vilka mail och meddelanden jag ska svara på. You name it. Kanske är det något puckat att slösa så mycket tid på att göra fina välskrivna listor istället för att göra det jag faktiskt behöver få gjort för att känna mig mindre stressad. Det skulle nog inte skada om jag försökte influeras mer av min glada, positiva och obekymrade mamma. Med lite perspektiv på det hela är det ganska roligt att tänka på att jag gång på gång hetsar upp mig över saker som inte alls är särskilt märkvärdiga egentligen. Att till exempel se saker i mitt rum i oordning får mig att må dåligt, på riktigt. Dessutom kan jag inte sluta städa när jag väl har börjat. Att där i mot ha tålamod till att handskas med en trotsig tonåring med ADHD som gång på gång gör tvärt emot vad du säger, det ses som en utmaning i mina ögon. Det bör tilläggas att jag tycker mitt värdbarn är helt fantastisk på alla sätt. Hur som helst drev min panik-kontrollbehov-känsla mig till att beställa en Phone5c via nätet..! Vet inte om mitt liv kommer bli helt okomplicerat när min nya leksak ankommer, men hur som helst fick några få knapptryck på datorn mig att känna mig mycket lugnare. Men en i Phone5 kan man faktiskt planera och strukturera sitt liv väldigt bra. Och dessutom kommer jag känna mig väldigt ung och modern med en Iphone5.
Vem vet hur jag hade blivit om jag inte fått höra "det löser sig" och "det är inte så noga" under alla mina år. Puss på dig mamma och grattis på din födelsedag. Tack för att du är du i alla lägen. ♥
Sociala Clara har de senaste veckorna ägnat väldigt mycket tid till att ta reda på vad au pairer har för erfarenheter och upplevelser av yrket. Det eftersom jag de senaste sju veckorna har haft en så kallad ärdetmigdetärfelpåellerärdetnågotannat-period. Min slutsats är att många au pairer trivs inte med sitt yrke. Inte för att yrket i sig visade sig vara fel utan för att supporten från företaget och familjen är lika med noll. NYC är på alla sätt älskvärt och att kunna spendera helgerna här är få förunnat. MEN det är inte värt priset att inte bli lyssnad på eller att behandlas utan respekt från det som ska vara din trygghet under året: företaget och värdfamiljen. Jag tror inte det är en slump att jag under mina sju veckor i USA har mött så många au pairer med samma känsla. Att alltid ha fem hemska dagar i veckan och två helt underbara borde inte accepteras. Jag tror inte någon vill leva sitt liv på det sättet. Det är att utnyttja unga personer som vill uppleva USA och som inte har kraft eller mod till att lyssna på sig själva eller förändra sin situation.
På sista förberedelsemötet sa någon trevlig dam på företaget: "Nu släpper vi er och önskar stort lycka till på ert livs äventyr". Snacka om att de orden var b o k s t a v l i g t talat helt sanna. Till er au pairer med samma känsla som jag. Glöm inte att ifrågasätta din tillvaro och andras beteenden. Ta ingen skit. Mina visord lyder: Din känsla är aldrig fel. Din känsla bör lyssnas på. Mitt bästa godis hittar jag på butiken Hemmakväll i Linköping och jag inte ens varit mottaglig för att trycka i mig det. Den känslan är inte okej! Tack till mig för att jag tog mig själv på allvar. Jag bor numera på Long Island och jag vill alltid se till att leva sju av sju dagar i veckan.
