Varför är det så viktigt att dölja den re-match process som så många au pairer behöver gå igenom?
Jag överdriver inte när jag gissar på att cirka hälften av alla au pairer som åker till USA genomgår minst en re-match under sitt år. I New York var det i alla fall repliken "jag är i re-match" lika vanligt som att säga "jag har varit och shoppat" eller som att amerikanska ungar jublar när de får äta sandwich with jam and peanut butter.
OM Cultural Care åtminstone någonstans någon gång kunde nämna det faktum, att re-match är inget ovanligt, då skulle med all sannolikhet den skuld som många au pairer bär på over there inte behöva existera i samma utsträckning.
Jag fick höra av min lokala kontaktperson angående min första värdfamilj: "Clara, de där klagomålen har vi hört förr, från tidigare au pairer som bott där."
Det gick då upp ett ljus för mig. Kanske är det inte bara mig det är fel på. Jag försökte faktiskt vända ut och in på mig själv för att trivas. För att a n p a s s a m i g som det enligt Cultural Care heter. Mina egna instinkter var kanske rätt ändå. Eller förresten spelar det ingen roll. Det är min känsla och det är mitt au pair-år. Och det företag som jag givit företroende till har ingen rätt att avgöra hur jag vill ha det eller vad jag känner. Vi au pairer har lika mycket rätt till support och hjälp att förändra vår situation som våra värdfamiljer. Vi ska inte behöva arbeta, bo och leva på en plats där vi inte känner oss bekväma.
Jag kommer aldrig säga att det här gäller alla au pairer, min poäng är att det gäller alldeles för många au pairer. Väldigt mycket för många dessutom. För många som får genomgå re-match och för många som inte blir tagna på allvar när de försöker få support och vill förändra sin situation. Det finns familjer i programmet som inte borde få anställa en au pair, av olika anledningar. Det finns också au pairer som mår fruktansvärt dåligt just nu.
Ingen vill gå i sina gamla, fula och utslitna underkläder när du befinner dig i New York. Och det är Cultural care´s förbannade plikt att ge oss au pairer karta och kompass så att vi till sist hamnar rätt, och når den värdfamilj som är vår alldeles egna version av Victoria Secret.
Jag ringde Cultural care och ifrågasatte hur de kan lägga in en värdfamilj på mitt au pair konto som inte har någon som helst information om sig själva. Därefter skapade värdfamiljen en profil och jag kunde läsa om dem och mitt framtida jobb som au pair åt en flicka på 10 år och en pojke på 13 år. Jag fick där information om att min värdmamma och mitt ena värdbarn, pojken på 13 år, hade ADHD. Mina önskemål var en värdfamilj utan funktionshinder så första frågetecknet uppstod redan innan jag tackade ja till familjen. Hur kan jag bli matchad med värdfamiljer som inte faller inom ramen för mina önskemål? Jag undrar om det är likadant för värdfamiljerna? Blir de matchade med au pairer som inte uppfyller deras önskemål?!
Cultural care utför "noga kontroller där värdfamiljen ska ha utmärkta referenser och där vi också gör ett personligt besök hos värdfamiljen". I detta fall var tydligen inte tillräckligt för att upptäcka att min värdmamma och hennes två barn befann sig i stor kris. En dysfunktionell familj där en smutsig skilsmässoprocess som pågått i domstol under flera år har skapat så mycket hat inom familjen att ingen längre ville eller kunde umgås med varandra. Den noga kontrollen var inte tillräcklig för att upptäcka att barnen kastas mellan två bostäder som ett par slitna, billiga och ovärdefulla vantar. En flicka full med ångest, tårar och ilska. En flicka som missade mer en hälften av sin skoltermin på grund av sitt mående. En pojke som helst spenderar sin tid inlåst på sitt rum utan kontakt med någon. En pojke som hatade omvärlden, inklusive mig. En pojke där terapi varje vecka under flera års tid inte är tillräckligt för att läka. Två barn som varken åt eller drack regelbundet. Att dessutom växa upp med en förälder som varje dag glömmer saker, har svårt att passa tider, att koncentrera sig eller att tänka till före du handlar skapar stora problem i vardagen. För barnens skolgång, fritidsaktiviteter, kompisar och den egna personliga utvecklingen. Hur kan den här familjen vara lämplig att ta hand om en ung flicka från ett annat land som inte ens har engelskan som sitt modersmål? Hur ska den här familjen kunna hjälpa henne till "ett bra och lyckat år" utomlands?
Efter flera års arbetserfarenhet av personer med funktionhinder och ett examensarbete om ADHD så kunde jag tydligen inte få den förståelse för hur en vardag för en person med ADHD ser ut. Men nu vet jag! Det är inga trevliga erfarenheter jag bär på, men de är värdefulla. Värdefulla för att på riktigt kunna förstå hur det kan vara att växa upp med en förälder med ADHD eller vad det innebär att som barn ofrivilligt hamna i kläm utav en stutsig skilsmässoprocess.
Efter cirka fem veckor genomförde jag min första re-match process, det vill säga när man ska få hjälp av företaget att hitta en ny värdfamilj. Du får förslag på ny värdfamilj via ditt au pair konto och sedan är det ditt eget ansvar att ta kontakt, ställa relevanta frågor och komma med bra respons på värdfamiljen många frågor om varför de ska välja just dig. I mitt fall fördes dessa telefonsamtal på garageuppfarten i ett kolsvart New York eftersom jag försökte hitta tid utanför mitt 45 timmars schema, på en plats där jag kunde prata utan att min dåvarande värdfamilj lyssnade. För er som inte vet så är större delen av New York utan gatubelysning. Utanför Manhattan är det inte lätt att hitta en väg att spatsera på. Det är det i och för sig inte ändå, för det där med gång och cykelvägar har inte riktigt nåt till USA ännu.
Hur som helst fick jag förslag på en värdfamilj via mitt au pair konto. Tyvärr fanns där ingen information, förutom värdmammans namn och vart i New York värdfamiljen bodde. Jag minns att vi hade pratat cirka 15 min på telefon någon dag innan Cultural care hörde av sig och berättade att värdfamiljen hade tackat ja till mig. I samma veva fick jag veta att min re-match tid höll på att rinna ut och jag riskerade att få åka tillbaka till Sverige. Kvinnan jag pratade med inom företaget ifrågasatte varför jag funderade på saken. Det här var en väldigt bra värdfamilj enligt henne, ett så kallat ovanligt erbjudande och en chans att få en speciell upplevelse här i New York.
På Cultural care´s hemsidan kan du läsa:
Vi kontrollerar våra familjer noggrant för att se till att du får ett bra och lyckat år i USA. Alla familjer måste ha utmärkta referenser, och de skriver ett kontrakt på att följa programmets regler. Efter att vi kontrollerat referenserna gör vår personal ett personligt besök hos familjen där vi intervjuar och utbildar familjen i programmets regler.
Men så noga kan inte min nya värdfamilj ha kontrollerats. Mina värdbarn visste inte ens om mig när jag anlände. Matchningsprocessen hade gått väldigt fort för värdfamiljen. Och på min kontaktpersons sätt att reagera när hon klev innanför dörren till min värdmammas hus så var det inte svårt att förstå att det var hennes första besök i huset. Konversationen mellan oss tre handlade i stora drag om kontaktpersonens generösa komplimanger om hur framgångrik min värdmamma var och till mig, hur försiktig jag skulle vara när jag lånade hennes bil osv. Jag minns att jag tänkte:
"Ja, den här gången kom det i alla fall en kontaktperson utan att jag behövde fråga om det. Och jag hade i alla fall chansen att uttrycka mig under introduktionsmötet. Det var ju stor skillnad emot förra gången."
Min tid i New York har fått mig att inse hur pengar och ditt utseende styr hela samhället. Du behöver inte ha pengar om du är snygg. Har du pengar så når du framgång i vilket fall. Har du förmånen att ha båda två, liksom min värdmamma, så verkar du besitta någon äcklig makt om att du är värd mer än alla andra.
Var det på dessa två premisser som min värdmamma lyckades få förtroende av Cultural care?
Den här bloggen kommer inte längre handla om mina fantastiska, underbara, galna och minnesvärda helger i NY. Jag vill också dela med mig av den andra sidan, det så kallade Au Pair livet. Det som varit och fortfarande är en stor besvikelse för mig och många andra modiga unga personer runt om i världen.
Mitt syfte är inte att hänga ut någon viss person inom företaget som behandlat mig illa eller inte visat mig den respekt jag förtjänar. Mitt syfte är inte heller att bara smutskasta Au Pair företaget Cultural Care. Jag vill på ett konstruktivt sätt framföra alla de kloka åsikter och tankar som unga svenska Au pairer bär på over there. Som den medmänniska jag försöker vara känner jag visst ansvar för att representera alla de konversationer som existerar oss Au pairer emellan. Kritiken som blomstrar kring marknadsföringen om den lyckliga och bekymmerslösa bilden av att åka som Au Pair till USA bör synliggöras.
Jag vill fortsätta blogga för att visa på alla de frågetecken som poppat upp i huvudet på mig och också delge er de historier som jag dagligen fått ta del av under min tid i New York.
Trevlig läsning.
Efter 12 timmars väntan på flygplatsen fick jag gå ombord och påbörja den ofrivilliga resan emot landet lagom. Jag ser fram emot att träffa er där hemma; vänner, släkt och framförallt min helt fantastiska familj. Jag är så tacksam för er och det är en ära att få ha er runt omkring mig. Jag har saknat Sveriges rättssystem och den inpräntade tanken om allas lika värde. Men New York har något som jag aldrig kan få av Sverige. Något som får mig att må bra, som andas Clara. För att ni ska förstå så ska jag berätta om en helt vanlig kväll i City.
Jag, Johannes och Bella kom cirka en timme för tidigt till tågstationen i lördags. Vi köpte Frozen yoghurt och slog oss ned på ett cafe som visade en fotbollsmatch. Några sekunder senare var man med i konversationerna som fördes från bord till bord, och vi diskuterade matchen och andra lösa samtalsämnen. Till New York kan man alltså komma och slå sig ned ensam på ett cafe utan att någon undrar varför. Man kan också prata med andra gäster på caféet utan att bli ifrågasatt som konstig eller att uppfattas som att man har överstigit normen. Man är alltså helt normal ändå.
När jag skrev det här inlägget hade jag cirka två timmar kvar på min flygresa. Jag var liksom alla andra trött, hungrig och sliten. Jag slumrade till och när jag vaknade sitter de svenska tjejerna bredvid mig med mat och kaffe. Ingen hade väckt mig när flygvärdinnorna passerade oss. Great, precis samma sak hände när jag flög ensam hem från Thailand. Det var då jag på riktigt började sakna New York.
"SocClara" eller "Sociala Clara" som min pappa brukar kalla mig. Jag älskar att träffa nya människor och att prata med de i Sverige kallade främmande människorna. Alla ni som jag stött på under min vardag i New York ni har givit mig något.
Det är nu med sorg i hjärtat som jag lämnar mina vänner som gjort mitt USA-äventyr. Ni som stöttat, hjälpt och släpat på min frustration OCH på mina resväskor, från ställen till ställe.
Vad hade jag gjort utan er?
Haft några lugna och underbara dagar med Bella i Garden City. Så tacksam för dig vännen!
Hotel Yotel.
Öppen bar, VIP-rum och övertaggade svenskar. De senaste åren har mina nyårsfester varit riktigt lyckade. Den ena nyårsfesten har liksom bara toppat den andra. Men som man brukar säga, någon gång måste det ju vända. Och jag tror att det här nyåret fick bägaren att rinna över. En nyårsfest med extra allt skulle man lugnt kunna säga. 2014, du kan inte klaga på det välkomnandet.
P.S. Det är inte gratis att festa i New York på Nyår, biljetterna såldes för cirka tusenlappen.
Kan dock meddela att det var värt varenda öre.
Det är inte lätt att tillfredsställa 5 personer med olika behov, intressen och viljor. Men jag tror ändå att alla mina familjemedlemmar tyckte att New York var en speciell plats. Pappa gillade Irish pub och hockeyn, och allt som hade med mat och ta det lugnt att göra. Mamma föredrog Brooklyn Bridge och att få vandra omkring till olika sevärsigheter. Frida var nog mest imponerad över det grymma nattlivet i New York så vår utgång och julafton var nog topp ett på hennes lista. Hanna fick se alla plaster där kändisarna har sprungit omkring, hon har shoppat som aldrig förr och dessutom gjorde hon sin första utgång i New York. Det är hon nog ganska ensam om som svensk 17 åring.
Min bästa var nog ändå att jag fick visa delar av hur min livsstil har sett ut den senaste tiden. Sedan satt det ju rätt fint att få be mamma lägga ner kartan och kunna säga "den här vägen mamma". Vår resa hade många underbara inslag trots att vi fick trängas med halva världen som också ville vara i New York över jul. Det tar ett tag att smälta en resa när upplevelserna är så många och höjdpunkterna inte går att räkna på en hand. Det är New york i ett nötskal.
Min familj har varit här. I New York. Det känns helt overkligt. Hur kan tio dagar gå så fort? Kan liksom inte riktigt förstå att avståndet mellan oss är så långt. Min syster Frida sa första kvällen med viss ironi i rösten: "Åh vad roligt det är att se dig, känns precis som om jag inte träffat dig på över 4 månader." När jag nu tänker tillbaka på vår familjeresa så slår det mig att det tar cirka 5 sekunder för allt att bli precis som vanligt. Och visst är det fint? Alla mina motgångar, alla mina villoäventyr och oroskänslan av att inte ha ett hem att återvända till var nästan som bortblåst.
Det finns inget finare än att kunna vara precis som man är. Kunna vara så bekväm att man visar alla sidor av sig själv, fina och mindre fina. Att allt blir precis som vanligt efter 5 sekunder.
Ni är äkta kärlek. Ni är bäst.
