Kompis det går bra nu.
En liten avstickare från allt negativt som jag tillför världen just för tillfället-
Vaknade i morse med en gammal favoritlåt på hjärnan. Det går bra nu. Med Petter. Rapparen.
För mig speglar låten ett av mina coolaste och självsäkraste år som superhäftig tonåring.
Lite av den nostalgikänslan infann sig idag när jag insåg att jag inom tre veckor lyckats styra upp mitt liv precis så som jag vill ha det. En superhäftig lägenhet i innerstan och ett väldigt spännande nytt jobb.
V a r d a g i S v e r i g e ä r o c k s å k u l!
Buddhismen kanske inte är så dum ändå. För det där med karma verkar fungera för mig i alla fall. Tack till Buddah, mig själv, eller jag vet inte. För att jag är lycklig. Alla dagar i veckan. Inte lika lyckoruslycklig som jag kunde vara på helgerna i New York, men lite lagom lycklig hela veckan.
Vill också ge kärlek till alla ni hundratals som läser. För tålamodet framförallt. Jag älskar att höra att ni läser och inte minst alla kommentarer och diskussioner ni ger mig tillbaka.
För er som ändå tänker: "Det vore ju ändå trevligt om hon kunde uppdatera lite oftare så man blev mer överraskad när hon inte skrivit något, istället för att förvånas varje gång det faktiskt hänt något på den här bloggen...."
Som försvar-
Det är faktiskt inte lätt att leva. Och det är svårt att ha lust till allt som man borde ha lust till. Att känna olust till vissa saker kan också få dig att även känna olust till saker som du egentligen har lust med. Hänger du med? Hur som helst har jag har hört att man inte ska krysta förbryllat. Det måste liksom ta sin tid. Orden ska skrivas när de faller sig naturligt på tangentera. Som idag.