Mitt liv som au pair i New York

Varför är det så viktigt att dölja den re-match process som så många au pairer behöver gå igenom? 

 

Jag överdriver inte när jag gissar på att cirka hälften av alla au pairer som åker till USA genomgår minst en re-match under sitt år. I New York var det i alla fall repliken "jag är i re-match" lika vanligt som att säga "jag har varit och shoppat" eller som att amerikanska ungar jublar när de får äta sandwich with jam and peanut butter.

 

OM Cultural Care åtminstone någonstans någon gång kunde nämna det faktum, att re-match är inget ovanligt, då skulle med all sannolikhet den skuld som många au pairer bär på over there inte behöva existera i samma utsträckning. 

 

Jag fick höra av min lokala kontaktperson angående min första värdfamilj: "Clara, de där klagomålen har vi hört förr, från tidigare au pairer som bott där."

Det gick då upp ett ljus för mig. Kanske är det inte bara mig det är fel på. Jag försökte faktiskt vända ut och in på mig själv för att trivas. För att a n p a s s a  m i g som det enligt Cultural Care heter. Mina egna instinkter var kanske rätt ändå. Eller förresten spelar det ingen roll. Det är min känsla och det är mitt au pair-år. Och det företag som jag givit företroende till har ingen rätt att avgöra hur jag vill ha det eller vad jag känner. Vi au pairer har lika mycket rätt till support och hjälp att förändra vår situation som våra värdfamiljer. Vi ska inte behöva arbeta, bo och leva på en plats där vi inte känner oss bekväma. 

 

Jag kommer aldrig säga att det här gäller alla au pairer, min poäng är att det gäller alldeles för många au pairer. Väldigt mycket för många dessutom. För många som får genomgå re-match och för många som inte blir tagna på allvar när de försöker få support och vill förändra sin situation. Det finns familjer i programmet som inte borde få anställa en au pair, av olika anledningar. Det finns också au pairer som mår fruktansvärt dåligt just nu.