Farväl mitt New York
Efter 12 timmars väntan på flygplatsen fick jag gå ombord och påbörja den ofrivilliga resan emot landet lagom. Jag ser fram emot att träffa er där hemma; vänner, släkt och framförallt min helt fantastiska familj. Jag är så tacksam för er och det är en ära att få ha er runt omkring mig. Jag har saknat Sveriges rättssystem och den inpräntade tanken om allas lika värde. Men New York har något som jag aldrig kan få av Sverige. Något som får mig att må bra, som andas Clara. För att ni ska förstå så ska jag berätta om en helt vanlig kväll i City.
Jag, Johannes och Bella kom cirka en timme för tidigt till tågstationen i lördags. Vi köpte Frozen yoghurt och slog oss ned på ett cafe som visade en fotbollsmatch. Några sekunder senare var man med i konversationerna som fördes från bord till bord, och vi diskuterade matchen och andra lösa samtalsämnen. Till New York kan man alltså komma och slå sig ned ensam på ett cafe utan att någon undrar varför. Man kan också prata med andra gäster på caféet utan att bli ifrågasatt som konstig eller att uppfattas som att man har överstigit normen. Man är alltså helt normal ändå.
När jag skrev det här inlägget hade jag cirka två timmar kvar på min flygresa. Jag var liksom alla andra trött, hungrig och sliten. Jag slumrade till och när jag vaknade sitter de svenska tjejerna bredvid mig med mat och kaffe. Ingen hade väckt mig när flygvärdinnorna passerade oss. Great, precis samma sak hände när jag flög ensam hem från Thailand. Det var då jag på riktigt började sakna New York.
"SocClara" eller "Sociala Clara" som min pappa brukar kalla mig. Jag älskar att träffa nya människor och att prata med de i Sverige kallade främmande människorna. Alla ni som jag stött på under min vardag i New York ni har givit mig något.
Det är nu med sorg i hjärtat som jag lämnar mina vänner som gjort mitt USA-äventyr. Ni som stöttat, hjälpt och släpat på min frustration OCH på mina resväskor, från ställen till ställe.
Vad hade jag gjort utan er?