Mitt liv som au pair i New York

Idag skypade jag med min kära mamma. Som vanligt stod hon för det positiva och entusiastiska, och jag för det mer känslosamma och realistiska. Min mamma har den där det-löser-sig och det-är-inte-så-noga-inställningen. Hur kan jag ha blivit så mycket tvärtom? Ordning och reda. Planering och struktur. Jag gör listor på allt. Vad som ska hända under veckan. Vad jag ska köpa. Vad jag ska planera när jag har tid. Vilka jag ska höra av mig till. Vilka mail och meddelanden jag ska svara på. You name it. Kanske är det något puckat att slösa så mycket tid på att göra fina välskrivna listor istället för att göra det jag faktiskt behöver få gjort för att känna mig mindre stressad. Det skulle nog inte skada om jag försökte influeras mer av min glada, positiva och obekymrade mamma. Med lite perspektiv på det hela är det ganska roligt att tänka på att jag gång på gång hetsar upp mig över saker som inte alls är särskilt märkvärdiga egentligen. Att till exempel se saker i mitt rum i oordning får mig att må dåligt, på riktigt. Dessutom kan jag inte sluta städa när jag väl har börjat. Att där i mot ha tålamod till att handskas med en trotsig tonåring med ADHD som gång på gång gör tvärt emot vad du säger, det ses som en utmaning i mina ögon. Det bör tilläggas att jag tycker mitt värdbarn är helt fantastisk på alla sätt. Hur som helst drev min panik-kontrollbehov-känsla mig till att beställa en Phone5c via nätet..! Vet inte om mitt liv kommer bli helt okomplicerat när min nya leksak ankommer, men hur som helst fick några få knapptryck på datorn mig att känna mig mycket lugnare. Men en i Phone5 kan man faktiskt planera och strukturera sitt liv väldigt bra. Och dessutom kommer jag känna mig väldigt ung och modern med en Iphone5. 

 

Vem vet hur jag hade blivit om jag inte fått höra "det löser sig" och "det är inte så noga" under alla mina år. Puss på dig mamma och grattis på din födelsedag. Tack för att du är du i alla lägen. ♥